När natten sluter sitt mörker om min rastlösa kropp.
När tystanden stegrar sej till ett outhärdligt vrål,
sveper jag morgonrocken runt min varma kropp.
När spåren i min ändlösa vandring djupnar.
När tröstandet blir som kletig honung, alltför söt
Då önskar jag att du tog min hand i din.
Bara...
Vanka med mej
Vanka med mej i mina spår.
När ord blir överflödiga
När inget av det sagda lindrar.
När vardagen rasar ner i avgrundens djupa hål.
När maktlösheten intar min bonings slutna rum.
När frågor lämnas vind för våg.
När ingen hör mitt inre gälla skri.
Bara...
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Lägg din arm om min kropp
Låt min själs smärta flyta in i din.
Lev mitt liv i några tysta sekunder
Håll om mej och låt din kropp ta emot min förtvivlan.
Låt min kropp smälta in i din.
Och vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Endast då kan min oro lätta en kort sekund.
Endast då kan ditt varsamma tröstade ge lindring.
Endast då kan du bära min sorg.
Endast då kan min själ finna ro.
Så du, snälla rara du.
Om du kunde.
Vanka med mej.
Vanka med mej i mina spår.
Det finns något som är värre än alla cellgifter och strålning.
Värre än biverkningar och operationer.
Det är den väntan vi cancerpatienter tvingas gå igenom när vi väntar på cancerbesked, operationer och behandlingar. Denna väntan är outhärdlig och fruktansvärt grym. Denna väntan och känslorna den väcker går inte att förstå om man inte har varit där själv. Det handlar om många sömnlösa nätter och dagar som levs i en bubbla som ingen annan når in i.
Du har fått besked om att du har en sjukdom som kan kosta ditt liv och på ett bisart sätt hamnar du i något som kan liknas en telefon kö, där en onårbar röst säjer: Du har plats nummer 79 i kön, samtalet besvaras så fort vi kan.....
Dikten eller texten eller vad jag ska kalla den är skriven efter ett långt telefonsamtal med en Bc syster som väntar på besked om hur hennes behandling kommer att se ut. Om det blir ännu en operation eller inte. Jag har varit precis där hon är och det är en hemsk långdragen tortyr.
Det verkar som om cancervården har glömt något. I all den forskning som läggs ner över hela världen så har en viktig bit fallit bort. En bit som man är så utlämnad och övergiven i. Denna outhärdliga väntan.
Hang in there, vännen. Snart är det över!
6 kommentarer:
Vilken fin dikt
Du har satt ord på massa svåra
känslor,det känns "trösterikt"
att läsa.
Och tack för igår, verkligen alltså, det betydde mycket.
Så mycket hade jag i mig som behövde komma ut...
Oron (klumpen i magen)
Ilskan (jag sparkade omkring mig)
Uppgivenheten (detta ältande)
Gråten (så förlösande)
Lugnet (sååå skönt, äntligen)
...och hela tiden "vankade" du
med mig...
Idag skäms jag för ilskan,några ord skulle jag vilja ta tillbaka,
men samtidigt känner jag att ilskan
behövs för annars hade jag nog inte kommit fram till lugnet..eller?
Kram/Carina
Vilken vacker dikt!!!
Grattis på din födelsedag idag söndag, hoppas den har varit och är trevlig!
Kramar Sara
Vad fint du skriver!
Denna väntan som du beskriver är det värsta med att vara sjuk- att ha cancer!
Jag vill säga Grattis på födelsedagen! Hoppas att du har en bra dag och att du haft en bra helg tillsammans med din mamma!
KRAMIZ Helena
Carina
Så skönt att kunna finnas där för dej när du behövde det
Är övertygad om att du kommer att finnas för mej.
Du ska inte skämmas för något. Det är egna upplevda känslor och det är aldrig fel.
"fel" är att inte kunna uttrycka dom när man är i behov av det.
Att tömma ut det man känner skapar det lugnet du behöver så väl just nu.
Tack så mycket för blomman. Det värmde och gjorde mej så glad!
Kram Bea
Kram Bea
Sara.
Tack så mycket. Det har varit en jättebra dag.
Kram Bea
Tack Helena.
Ja visst är det. Denna väntan kan göra en tokig. Ovisheten gör en mycket sjukare än cancern, just då.
Jag har fått både uppvakning och lite uppassning. Jätteskönt att få vara riktigt lat.
Kram Bea
Skicka en kommentar