tisdag 22 januari 2008

De anhöriga

Att vara anhörig till en cancer sjuk måste vara väldigt svårt. I mitt fall så har jag ju mina anhöriga långt ifrån mej. Det måste vara ännu svårare. Min mor som i förra veckan blev inlagd med svåra bröstsmärtor säjer själv att det berodde på att hon mår dåligt psykiskt.
Att det har blivit för mycket. Att höra sin dotter gråta i telefonen och inte kunna göra något måste vara otroligt jobbigt. Hon kan inte bara kvista hit på en kvart. Det tar fyra timmar enkel resa för henne att åka och hon börjar komma till åren. Jag vet att om vi hade bott närmare varandra så hade hon varit hos mej dagligen nu när jag är sjuk.
Hennes andra dotter dog i cancer. Naturligtvis har hon en enorm rädsla att det ska gå likadant för mej. En gång bröt hon ihop i telefonen och förbannade ödet att bägge hennes döttrar har drabbats av cancer.

Mina söner har det naturligtvis lika jobbigt. Jag var tvungen att ge dom cancerbeskedet på telefon. Det är inte speciellt lyckat men vad skulle jag göra.
J som är den äldste blev helt tyst och visste inte vad han skulle säja. Vi har träffats rätt så mycket sedan jag blev sjuk. Vi pratar i timtal i telefonen. Vi har kommit varandra mycket nära.
Herr cancer tar enormt mycket, men man får se att han kan ge något också och den kontakt jag har fått med J, berikar mitt liv otroligt mycket.

M, den minste. Reagerade på ett annat sätt. När jag sa att jag hade cancer så sa han, Ahh, men du mamma, jag hinner inte prata med dej just nu, för jag ska iväg och hämta en pizza. Vi har inte träffats lika ofta sedan jag blev sjuk och telefonkontakten är på ett annat plan än med J.
Vi pratar mer väder och vind. Han får höra min röst i telefon. Han hör att jag lever och det räcker för honom. Jag ser att vi är väldigt lika han och jag.
Jag sticker också gärna huvudet i sanden och hoppas på att det otäcka ska försvinna. Jag är också lite av klassens clown, precis som M.

Alla har vi olika sätt att bearbeta det som är svårt. Vissa sätt är kanske bättre än andra. Men hur vi gör beror helt klart hur vi är som personer.
Dom mår naturligtvis lika dåligt bägge två av min cancersjukdom, men har helt olika sätt att ta sej igenom det.
Ingen av dom vågar ge sej in på bloggen. Det tycker jag är ganska skönt i nuläget.
Bloggen finns till, dels för att jag ska kunna skriva av mej mina tankar och känslor. Dels för att kanske andra kan få ut något av att läsa den och dels så vill jag att den ska finnas efter mej, om det skulle gå riktigt illa. Främst ska den då finnas för mina anhöriga. En liten bekräftelse i skrift, att jag har funnits till. Kanske blir den då någon form av tröst för dom.

Sedan får vi ju inte glömma bort mina bokplaner. Jag ska när jag bli frisk, ge ut bloggen i bokform. Få den publicerad på första försöket. Bli snuskigt rik och leva överdådigt i sus och dus, i hundra år.
Minst!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nu är jag här och svamlar igen, läser din blogg numera så fort du skrivit nåt. Sjukdomar är ett helvete och det verkar som om vissa släkten drabbas värre än andra. Att fråga sig varför löns ju inte men jag gör det ju ändå. Både din syster och så dig, båda unga och mitt i livet , att drabbaas av denna trista sjukdom. Förstår din mammas förtvivlan och det är ju så hemskt att stå brevid och inget kunna göra. Jag vet.
Om man kunde dränera om huset för hand,tigga pengar utanför Coop eller hjula med baklängesvolt och skruv till Kina så skulle man vilja de.OM det bara skulle hjälpa den som är sjuk...
I min lilla familj så har vi inga vidare gener, ungdomsdiabetes, reumatism, cancer , starr, gula fläcken, hjärt och kärl sjukdom, psykiska sjukdomar, matallergi, det är bara att välja...men trots detta så lever alla utom min mor som fick gå bort allt för tidigt.

Kanske verkar detta som en klen tröst men jag vill bara peppa dig med att man faktiskt numera överlever det mesta. Läkarbetenskapen har utvecklats. Min pappa har varit nere för räkning massor av gånger men repat sig och nu är han snart 80 tro det eller ej. Trots han har det mesta av ovanstående diagnoser:-)och inte alltför gnistrande livsvilja.
Numera då nån drabbas av nåt elände så försöker jag tänka att det "är bara en fas" och jag hoppas att du orkar tänka så med då det är skithemskt och jobbigt.

Din bok ser jag fram emot att läsa och jag hoppas verkligen att du får leva i minst hundra år i välönsklig välmåga på förtjänsten av den. Kram:-)

Anonym sa...

Glömde mitt namn, det kan jag ju i all fall skriva då jag upptar en så stor bit av din sida..Kram igen från Ellen med de dåliga generna.

Anonym sa...

svar: Va?? Jag tycker att cancer är hemskt och tog några bilder på hur cancer kan se ut. Det är HEMSKT med cancer. Jag menade inte på det sättet du skrev. Som sagt att cancer kan se olika ut och sedan som du såg fanns det äckliga bilder.

Jag Hellen sa...

Ellen. Roligt att du läser min blogg.
Nej, vissa sjukdomar går ju inte att styra, man får på något sätt bara följa med och göra det bästa av situationen även om det är jobbigt många gånger.
Man får vara glad att man lever i den tidsperidoen man gör. Det är som du säjer, mycket botas nuförtidden och forskningen går framåt hela tiden.
Dettta är en kort begränsad tid i mitt liv. Det är vetskapen om det som gör att jag kan stå ut nu när det är som jobbigast.
Jag har förhoppningsvis ett långt liv framför mej efter det här och jag ser framemot när behandlingen är över.
Hopppas att du tittar in igen!
Kram Bea

Jag Hellen sa...

olessia.
Jag är säker på att du inte menar något illa. Du är väldigt ung och kanske inte riktigt förstår innebörden i vad du skriver och visar.
Men du måste försöka tänka på att det finns människor som ser ut precis som på dom bilderna du visar. Om sedan dessa människor går in och ser vad du skriver om bilderna, att dom ser äckliga och hemska ut, då blir det inte så roligt för dom. Det är inte speciellt upplyftande att bli beskriven som hemsk och äcklig. Om man nu tycker så, så tror jag att man ska hålla det för sej själv. Det sårar nämligen en drabbad väldigt mycket. Cancer ÄR hemskt på många sätt. Mycket hemskare än vad en bild kan visa. Men jag vill nog försöka tro att jag är vacker trots att jag bara har ett bröst. Det är ganska tungt att veta att någon tycker att jag ser hemsk och äcklig ut.
Cancer kan ju drabba vem som helst. Ingen kan vara säker på att bli skonad. Tänk om någon du känner skulle få cancer. Inte skulle du vilja säja till henne eller honom att hon eller han såg hemsk eller äcklig ut. Det skulle du nog hålla för dej själv i så fall.
Du skulle göra mej väldigt glad om du tog bort hela det inlägget. Det är väl onödigt att vi som har cancer och mår dåligt nog ändå, ska må ännu sämre i tron att andra människor tycker att vi ser hemska och äckliga ut.

Bea

Mette sa...

Ja det tycker jag! Den kommer att sälja som smör. Du skriver väldigt bra.