söndag 11 november 2007

Du är aldrig så ensam som du (eller andra) tror

Från en del personer i min omgivningen får jag ibland frågan, hur klarar du att leva själv med din bröstcancer? Är det inte jobbigt? Är du inte rädd? Den frågan kommer från personer som inte känner mej så väl.
I tidigare förhållande har jag haft en tendens att luta mej mot den personen som jag har haft i min närhet. Jag har blivit osjälvständig och rädd för det mesta. I mitt sista förhållande gick det så långt att jag blev kraftigt deprimerad.
När jag lever själv, både nu och tidigare så får jag ett helt annat självförtroende. Jag klarar att göra saker. Jag söker mej utåt, blir intresserad av livet utanför, helt enkelt.
Efter mitt sista förhållande så började jag ta tag i saker i mitt liv igen. Först var det väldigt jobbigt, men jag gjorde det ändå. Jag hade ju inget val. Självförtroendet steg när jag märkte att jag faktiskt klarade av det mesta. Gamla vänner återvände. Nya vänner tillkom.

Så fick jag då cancerbeskedet och blev livrädd. Min skräck var enorm. Hur skulle jag klara av det alldeles själv? Operation, cellgifter, strålning och allt runt omkring det. I ett par veckor var jag fastfrusen av skräck.
Sedan dag efter dag så märkte jag att det gick. Och det gick bra. Jag har fixat och donat, styrt och ställt och jag har gjort det själv men med mina vänner runt om mej.

För varje dag som gick blev jag starkare. För varje undersökning, smärtsam fysiskt eller psykiskt så steg mitt självförtroende. För mej var inget självklart. Inget som ordnade sej av sej själv.
Jag och endast jag, var tvungen att ta itu med en vardag som jag inte hade haft förrut. Det blev en del sömnlösa nätter innan jag förstog att jag faktiskt kunde lita till mej själv och dom personer jag omger mej med.

Som jag ser det hade det varit en katastrof att få cancerbeskedet i det förhållandet jag levde i. Utplåningen av mej själv hade varit total. Beroendet hade varit förödande.

Så genom att ta dag för dag. Lita till mej själv. Stödja mej mot mina vänner, så går det fantastiskt bra. Även i dom djupaste svackor så vet jag att jag har styrkan att ta mej upp igen.
För det finns dagar med både sorg och bedrövelse. Men känslan när solen titttar fram bakom molnen och jag vet att jag tagit mej igenom en dag som inte varit bra. Den är enorm.

Kärleken finns för mej också. När den dagen kommer.
Tills dess så väljer jag att leva.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet!

/Maria
www.lyx.bloggagratis.se

Jag Hellen sa...

Tack Maria!
Kram Bea

Lena sa...

Det vet jag ju att du är en stark och varm människa!!!

Anonym sa...

Hm.. jag och andra i min omgivning brukar ju säga att man inte ska gömma sig för det som är jobbigt eller förtränga sina sanna känslor i vad det nu kan vara. I ett förhållande kan det bli just så som du nu så klarksynt beskriver, man gömmer sig bakom en annan människa - och blir med detta beroende och förtränger det som ska bearbetas.... Tänk, vad mycket klokskap det har ploppat upp ur dig (som jag är övertygad om har funnits där inne hela tiden och väntat på att få lyftas fram!)
/Sara

Jag Hellen sa...

Lena. Din kommentar gör mej ännu varmare.
Kram Bea

Jag Hellen sa...

Sara. Ja det har nog funnits där djupt inom mej. Tack vare att jag fick möjligheten att stanna upp plocka fram mina resurser, så mår jag så mycket bättre idag. Inför kommande förhållande så gäller det för mej att inte glömma bort mej själv och vad som är viktigt för mej. Jag tror att det är då det kan fungera. Som egen individ tillsammans med någon annan. Fel sorts beroende är livsfarligt och själutplånande. Rätt sorts beroende är tillit och respekt.
Huvudsaken man lär sej av läxan så kan det leda till något gott i framtiden.
Kram Bea

Anonym sa...

Men du bara är så härlig, du skriver så man blir aldeles tagen.
Jag är med precis på vad du menar. Jag har varit en av de som sagt så som du skriver. Men lärde mig ganska snart att det blev fel. Det är en sjukdom och den behöver bli sedd som den är. Tack för ett fint inlägg.
kramar dig och tänker på dig i din kamp.

Jag Hellen sa...

Carina. Kanske är det vanligt att vi kvinnor lutar sej för mycket på våra män i förhållande. Hur som helst bra är det inte för någon av parterna. Vetskapen om problemet gör ju alla fall att det inte behöver bli bestående.
Massor med kramar till dej!
Bea

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.