tisdag 25 augusti 2009

Med en djup ilning av glädje!!!

Och så kom det då...äntligen. Det sista beskedet i en rad av undersökningar.

Bästa...

Jag har glädjen att meddela att skiktröntgen utav bröstkorgen 090806 inte visade några tecken till cancer.
Ej heller finns det några tecken till skelettförändringar som kan förklara smärtan du erfarit.
Möjligen kan smärtorna bero på att det blivit något försämrad genomblödning i det tidigare strålade området.
Eftersom smärtorna lyckligvis inte orskas av cancer så återremiterar jag dig till din distriktsläkare som jag ber fortsättningsvis hjälpa dig med att lindra dina smärtor.

And life goes on......

I am Bea today..
I was Bea yesterday..
And in the future i´m going to be Bea...

Tack som fan....;)

måndag 6 juli 2009

I min trädgård växer det rosor...

Ont i bröstkorgen på vänster sida. Ingen långvarig smärta, bara ca 14 dagar nu. Så intensiv smärta igår. Kunde inte dra djupa andetag. Ville verkligen inte till läkaren men var tvungen att ringa akuten med ilskna tårar sprutande ur mina ögon.

För mig bestod ilskan i att jag kanske inte skulle kunna jobba på ett tag. Hade faktiskt inte en enda cancertanke i huvudet. Men, men...det planterade läkaren på några sekunder. Cancerfröet...

Remiss till skelettscint för att vara på den säkra sidan, som han sa.
Hålla i mobilen för uppringning av vårdcentralen. Prover...väntan..
Det kan vara något så enkelt som en muskelinflammation. Har ett städvik över sommaren på ett hotell. Hårt fysiskt arbete.

Ja köper det. Jag köper muskelinflammationen. Inte tänker jag ge näring åt det där illvilliga envisa fröet. Aldrig.

Som en ironisk uppmuntrande röst från det friska livet, eller hur man nu ska tolka det, ringde de från plastiken idag. Ett nytt bröst står på min väntelista. Inte cancer. Hur som helst så sa jag inget om allt det här till sköterskan.

Ja sa inget...eftersom min smärta kommer ifrån en simpel härlig och alldeles underbar muskelinflammation.

söndag 22 mars 2009

Jävla Cancer...att du inte kan ge dig

Ja idag öppnar jag bloggen igen. Inte för min skull. Inte för att jag har fått ett återfall.
Men för min syster.
Min Bc-syster Pysan...
Smärtar mig så mycket Pys...
Att läsa om att cancern åter har invaderat din kropp gör att skräcken tar tag i mig.
Borrar sig ner i min kropp och i min själ men djupa vassa klor.
Ge den jäveln Pys. Slå tillbaka och ge Herr cancer sitt livs match.
För det här ska du fixa vännen.
Du är starkare än honom....
Snälla....

I am Bea today!
I was Bea yesterday..
And in the future i´m going to be Bea!

fredag 27 juni 2008

Tänk att denna dagen skulle komma

Jag insåg inte att när jag skrev mitt förra inlägg, var det mitt avslut på denna blogg. Men allt eftersom dagarna har gått har detta beslut fått fäste.

När jag fick mitt bröstcancerbesked för snart ett år sedan sökte jag i min djupa förtvivlan och i svarta dödstankar efter andra cancerbloggar. Jag hittade då några stycken som jag läste med stort intresse. Jag ville veta hur man mår när man har cancer. Jag ville veta allt om behandlingar. Jag törstade efter kunskap om hur livet kan vara när man är cancersjuk. Jag hoppade över allt i dessa bloggar som inte handlade om cancer. För mej just då, så var det bara cancer som existerade i mitt liv. En del bloggar grät jag när jag läste. Det slutade inte alltid så bra. Andra gick igenom sina behandlingar och blev friska. Jag fann mycket tröst i dessa bloggar.

Så tog jag beslutet att skapa en egen cancerblogg. Den skulle i mesta möjliga mån handla om cancer. Jag ville inte skriva så mycket om mina andra intressen och vad som hände i mitt liv. Jag ville skriva min blogg på det sättet som jag trodde att andra som just har fått cancerbeskedet kunde finna intresse i. Alltså cancer och inte så mycket annat.

Efter hand utvecklade jag ett annat intresse för cancerbloggar. Jag levde med i dessa personers hela värld. Inte bara cancervärlden. Det blev som min egen lilla familj. Det har jag ju skrivit om innan. Hur mycket dessa personer (ni) har betytt och betyder för mej.

Sedan fann jag att bloggandet var ett alldeles utmärkt verktyg att använda för att får ur mej oro smärta och sorg. Stödet jag har fått har betytt så mycket att jag har svårt att sätta ord på det.

Lite sorgligt känns nu detta beslut. Lite otäckt också. Detta har ju varit ett av mina sätt att handskas med verkligheten runt min sjukdom.
Jag är inte rädd för återfall. Däremot så lever jag med hotet som realitet. Det KAN hända. Jag tänker leva mitt liv som om det vore en omöjlighet. Jag har gått igenom en tuff behandling. Jag har ingen cancer längre. Då tänker jag också leva som om cancern vore borta för alltid. Tankar runt cancern kommer ofta men de finns inte där 24 timmar om dygnet längre. Livet går faktiskt vidare. Om den dagen skulle komma och jag får ett eventuellt återfall då är det så, och då får jag ta nya tag i allt runt omkring sjukdomen. Nu ska jag leva!
Skulle det som inte får ske, ske. Då återuppstår denna blogg. Därför låter jag den ligga kvar.

Eftersom jag älskar att skriva så finns tankarna på att starta en ny blogg med ett annat innehåll. Vet inte just nu hur den bloggen ska komma att se ut. När behovet uppstår igen så kommer ideérna.

Jag vill tacka er alla som har följt mej på denna resa. Stort tack till er! Till "mina" andra bloggande Bc-systrar, som nästan alla är färdiga med sina behandlingar, vill jag säja. Skit nu cancern på näsan;=) Nu börjar resten av våra liv. Nu har det varit elände så det räcker. Nu sträcker vi på oss och lever i stora mått.

Jag blir glad om denna blogg kan vara till någon nytta för nydiagnostiserade bröstsystrar. Hoppas ni finner lika mycket stöd i denna bloggen som jag har funnit i andra kämpande cancersystrars bloggar.
Skulle någon av någon anledning vilja kontakta mej så går det bra att mejla mej via länken som finns, om man klickar på,"Om mej". Längst ner till vänster på sidan.

Lev!
Bara för idag.
Gårdagen är förbrukad.
Om morgondagen vet du intet.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea

(Tack till Tisavännen som skapade mitt alldeles egna motto)


tisdag 17 juni 2008

Till Herr Cancer

För ungefär ett år sedan kom du och tog min kropp i besittning. Jag visste inte då att det var du, även om jag hade mina aningar. När din identitet var avslöjad var karusellen igång och inget har sedan dess blivit riktigt sej likt.
Alltså, så himla fräckt. Hur kunde du ockupera min kropp på det viset. Som en parasit har du snyltat på min egendom. Envist har du sugit dej fast. Spridit dina tentakler inte bara där mitt bröst har suttit.
Ånej,det räckte inte med det. Du har orsakat mej håravfall, svampinfektioner värk och andra oinbjudna åkommor. Men det allra värsta är nog att du infekterade mina tankar och därmed fick fritt spelrum både dag som natt.

Men du! Nu räcker det. Nu ska du ut. Jag kan med 100% säkerhet säja att jag aldrig vill se dej igen. Jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som jag är på just det. Ge dej av! Gå nu och kom aldrig, aldrig åter. Min kropp och mina tankar är mina. Du har snyltat nog nu.
Jag vet, jag vet. Tjata inte. Du tog med dej en del positiva saker. Du fick mej faktiskt att vakna upp och inse att livet inte är något man ska ta för givet. Du gav mej en "spark i baken" och för det är jag innerligt tacksam.
Jag lovar att jag ska förvalta den kunskapen väl, varje dag i resten av mitt liv. Som en blomma ska jag vårda mej själv för att växa och bli något vackert.
Insikten var smärtsam och uppvaknandet du gav mej var brutalt. Men nu har du gett mej allt vad du kan ge och jag har gett dej ett år av mitt liv. Det får faktiskt räcka. Nu väljer jag att gå vidare utan dej.

Så farväl, min oönskade kroppsockupant.
Hos mej är du aldrig mer välkommen.


söndag 15 juni 2008

Cancer, cancer cancer (skitcancer!)

Nu har jag ätit Novladex i 4 dagar. Än känner jag inga kroppsliga biverkningar. Däremot satte det igång cancertankarna igen. Just nu känns det som om jag är fjättrad vid cancern i 5 år framåt. Att varje morgon ta denna medicinen gör mej på dåligt humör. Att dessutom veta att den kanske inte gör någon nytta känns ännu sämre.
Jag känner mej som en fånge på något vis. Efter strålningen kändes det så bra att behandlingarna var över. Nu står jag inför den behandlingen som kommer att ta allra längst tid.

Dessutom är man "utslängd" från sjukvården. När jag ringer dom för att fråga om något så får jag till svar: Nej du hör inte hit längre. Nu ska du ringa dit och dit och dit.
Missförstå mej inte. Jag är överlycklig att slippa alla sjukhusbesök. Men förrut var man så otroligt övervakad. Eftersom besöken var så täta så kunde jag spara dagens fråga till morgondagen eller nästa dag. Medan jag klädde på mej efter en strålningsbehandling kunde jag slänga ur mej min fråga och få ett snabbt svar. Det fanns ju sjukhuspersonal runt mej varje dag då.
Nu är jag bokad för återbesök i augusti. Jösses, jag kanske glömmer vägen och inte hittar dit;=)

Efter strålningen blev jag "anticancer". Behandling klar. Cancer borta. Cancer aldrig komma åter. Nu har jag åter cancer som en irriterande inneboende.
Nåväl. Jag tror nog att dessa cancertankar kommer att försvinna när det blir vardag med den nya medicinen. Åtminstone om jag får vara biverkningsfri.

Mycket gnäll för väldigt lite egentligen. Skönt att få lufta mina tankar lite i allafall.
Om jag skulle ta och vara glad för att jag faktiskt lever i stället. Jo, det är jag. Väldigt glad och väldigt tacksam.

I am Bea today.
I was Bea yesterday.
And in the future i´m going to be Bea